Envisheten har bitit sig fast i mig; försöker verkligen göra vackra mattor av det vackraste jag vet.
Mitt hav med alla nyanser.
Mitt hav som är nytt för mig varje gång jag möter det.
Vill att havet ska finnas med mig alltid så som
jag vill att vävningen ska finnas med mig. Havet är inte rutigt!Så är jag då inte i rutorna (dom som är trygga och bekanta) utan ute o far på havet som hela tiden skiftar. Det säger sig själv att havet är svårt att väva.
inne nu på tredje försöket
börjar bli otålig att klippa ner
två meter kvar....
kommer det att hålla?